I Ebolans kölvatten

Skriv svar
TobbeS
Superflitig
Superflitig
Inlägg: 246
Blev medlem: 2006-12-12 17:09
Ort: Småland

I Ebolans kölvatten

Inlägg av TobbeS » 2014-12-09 16:30

Några reflektioner om Gambia i ebolans spår och vad som händer när en gambier tar över som hotellägare efter en svensk. När vi kommer in till terminalen på Yundums flygplats så möts vi av en vitklädd herre som sprutar desinficerande gel i våra händer. Därefter står ytterligare 2 herrar i sköterskerockar och munskydd som avläser allas kroppstemperatur via en termometerpistol som riktas mot pannbenet.

En viss oro uppstår bland resenärerna och någon frågar varför resande från Bryssel kollas på detta sätt. ”Ni har mellanlandat i Dakar och de har haft ebola”, blir mannens svar. Vilket är helt riktigt och den frågande damen nöjer sig med detta.

Detta var min 23:e resa till Gambia sedan 1992 och jag har alltid bott på Bungalow Beach i Kotu. Jag gillar att bo direkt vid Atlantens rand och att det är 2-rumslägenheter med eget pentry, liten vardagsrumsdel, luftkonditionerat sovrum och en egen uteplats där man kan sitta ner på kvällskvisten med en god drink och lyssna på vågskvalpet tillsamman med ljudet som vinden alstrar i kokospalmernas bladverk. All den stress som man byggt upp under året på rehabkliniken hemma i Sverige är som bortblåst, bildligt och bokstavligt.

Bungalow Beach byggdes av en svensk i början av 70-talet och här har alltid funnits mängder av svenska gäster, vissa stammisar som man träffat flera gånger och några andra som bor på hotellet för första gången. Denna gång är jag den enda svensken under mina 2 veckor, förutom Helena, som är anställd. De övriga hotellgästerna är fr.a danskarna som bor här flera gånger om året, lagar sin egen mat och de spenderar inte många dalasi på hotellet. Dessutom några engelska äldre par. Två ( A och B ) av de 4 lägenhetsblocken med vardera 28 lägenheter i 2 våningar är öppna. Jag är dessutom ensam gäst i B-blockets bortre halva, andra våningen. Lugnt och skönt, men samtidigt kusligt tyst och ingen att prata med. Personalen var reducerad med 30-40 % och utan att veta exakt ( man ser hur många nycklar som alltid ligger i sitt fack i receptionen ) tror jag beläggningen på hotellet låg under 10 %.

Jag bor alltid i en av de lägenheter som fått beteckningen De-luxe, 12 lägenheter som ligger närmast Atlanten och i båda plan, men det finns inget de-luxe över dessa rum längre. De här rummen ska ha högre standard med TV, morgonrockar, möjlighet att få låna en kaffebryggare, safety-box inne i skrubben och AC i priset m.m. När hotellet var svenskägt fanns det ett underhållsarbete som genomfördes under regnperioden, vilket gjorde att allt (nästan) fungerade när man kom, men ordet underhåll verkar ha försvunnit sedan en gambier köpte hotellet. Tidigare fanns bl.a CNN på TV’n så att man kunde uppdatera sig om världsläget vid behov och Eurosport om man var lagd åt det hållet.

Idag fungerar inte mycket. Förra året fanns det 7 arabiska gratiskanaler att titta på. Nu är det 7 kanaler med myrornas krig. Jag brydde mig inte om att klaga på TV’n, då jag ändå inte tittar på den. Telefonen i sovrummen har inte fungerat efter ett blixtnedslag för 2 år sedan, vilket inte är bra ur säkerhetssynpunkt och tar bort room-service ur alternativen. Timern till spisplattorna i pentryt är trasig, vilket inte heller är bra ur säkerhetssynpunkt.

Innertaken i masonit och bräder har börjat bågna till den grad att man känner viss oro över att ligga där under i sängen. Handfatets och duschen avlopp håller på att täppas igen, så jag påtalade detta för personal. Såg inte röken av någon som hade för avsikt att rensa avlopp, så jag berättade om det höga vattenståndet efter en dusch för svenska Helena, men hon visste inget om detta. Helena är någon sorts supervisor på hotellet och allt arbete i form av reparationer o.d måste passera henne, för att hon ska avdela någon att utföra arbetet. Man blir så j-a trött ibland.

Hotellrestaurangen, som 1992 var Gambias överlägset bästa, är tom för det mesta. Ett danskt gäng, som sponsrar en skola, äter vid ett tillfälle lunch tillsamman med några lärare och ett antal elever från skolan. Det är enda gången under 2 veckor som kocken får det lite hektiskt, när 30 halva kycklingar med ris ska tillagas. Annars är det som mest 1-2 bord som är upptagna till lunch. På kvällen är det fullständigt tomt.

Ismaskinen i baren är sönder och blir inte lagad under mina 2 veckor, trots att reservdelar fanns i Dakar och man hade beställt innan jag kom. Tycker inte om Vermouth Rossi som håller 30 grader så det fick bli en kall öl i stället. För att personalen i baren/restaurangen, alltså bartender, 2 stycken servitörer, controller och kocken skulle ha något att göra så försökte jag dra mitt strå till stacken genom att äta lunch 2 gånger, men framför allt drack jag några öl varje dag. Jag lämnade mer dricks än jag någonsin gjort.

De som städar rummen, sköter trädgården, tar hand om solsängarna på stranden och serverar i restaurangen tjänar mellan 50-70 dalasi per dag, beroende på ansvar och tjänsteår, plus fria resor till och från arbetet. Jag har lärt mig att man ska ta de här uppgifterna med en nypa salt, men någonstans där ligger de. Med 6-dagarsvecka blir det 1250-1820 dalasi/månad. Med alla block öppna och hyfsad beläggning på hotellet blir det 1000-1500 dalasi till i dricks per månad. En 50-kilos säck med ett kvalitativt bra ris kostar 1100-1200 dalasi och räcker en månad för ett normalstort compound. Var och en kan räkna ut att när det inte finns någon dricks att få så blir månadsinkomsterna mycket begränsade.

Vän av ordning tycker naturligtvis att man inte ska oja sig allt för mycket över dessa människor, de har ju trots allt ett arbete att gå till och självklart är det så, men det är dessa ansikten jag ser varje dag. Närheten till leenden och skratt hade förbytts mot en dysterhet som jag aldrig sett förut. All den personal som inte fick gå till sitt arbete i början på november såg jag aldrig och det kanske var lika bra, annars hade man väl själv blivit deprimerad. Det räckte gott med att se alla arbetslösa försäljare på stranden, alla taxibilar som stod stilla hela dagarna, supermarketen, vars hyllor gapade lika tomma som det var kunder i affären och restaurangerna utanför hotellet får nog räkna med ett ordentligt minusår. Alla hade ett gemensamt samtalsämne; Ebola.

En taxi gick varenda dag och det var den jag satt i. De andra chaufförerna blängde avundsjukt på min gode vän Ousman, som fick ratta mig till alla destinationer jag skulle besöka, men man kan inte vara alla till lags. I Serrekunda och den by som jag spenderar mycket tid i, Farato, märker man inget av Ebolautbrott 75 mil längre bort. Visst, man vet att det har hänt och pågår, men livet går sin gilla gång ändå. Precis som förut så lever man för dagen.

Man ska ha respekt för allvarliga sjukdomar som ebola, men det måste finnas proportioner på smittorisker och var man befinner sig. Inte fan flyttade vi till Finland bara för att det dök upp ett ebolafall i Norge. Skulle vi tveka att åka till Hamburg i Tyskland om en allvarlig magbakterie härjade i Vitryssland. Tror inte det. Världsdelen Afrika blir på något konstigt sätt ETT land. Läste någonstans att Sydafrikas turistnäring förlorat 100-tals miljoner dollar i avbokningar. Det är ungefär samma avstånd fågelvägen mellan Liberia-Sydafrika och Sverige-Gambia.

Den här säsongen är nog körd för turismen i Gambia och kanske finns det vana gambiaresenärer som hittat nya resmål denna höst/vinter. Hoppas bara att de hittar tillbaka.

Skriv svar